Pressmeddelande

Ett trångt grannskap

30 maj 2018

Tarantelnebulosan lyser med ett starkt ljus cirka 160 000 ljusår bort och är den mest spektakulära av medlemmarna i det Stora magellanska molnet, en satellitgalax till vår Vintergatan. VLT Survey Telescope vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile har fotograferat detta område och dess rika omgivningar i stor detalj. Det avslöjar ett kosmiskt landskap av stjärnhopar, glödande gasmoln och de spridda resterna från supernovaexplosioner. Detta är den skarpaste bilden någonsin av detta området.

Genom att utnyttja kapaciteten hos kartläggningsteleskopet VST (VLT Survey Telescope) vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile har astronomer fångat en detaljrik ny bild av Tarantelnebulosan och dess många angränsande nebulosor och stjärnhopar. Tarantelnebulosan, som även är känd under namnet 30 Doradus, är det mest ljusstarka och energiska stjärnbildande området i den Lokala galaxhopen.

Tarantelnebulosan syns i övre delen av denna bild. Den sträcker sig mer än 1000 ljusår tvärsöver och ligger i den sydliga stjärnbilden Svärdfisken. Denna fantastiska nebulosa är en del av Stora magellanska molnet, en dvärggalax som sträcker sig cirka 14 000 ljusår tvärsöver. Stora magellanska molnet är en av Vintergatans närmaste granngalaxer.

I hjärtat av Tarantelnebulosan ligger en ung men gigantisk stjärnhop med namnet NGC 2070. Här bildas nya stjärnor i rask takt, bland annat i ett tätpackat område med namnet R136, där några av de mest massiva och strålande stjärnor som vi hittills upptäckt huseras. Tarantelnebulosans starka glöd upptäcktes för första gången år 1751 av den franska astronomen Nicolas-Louis de Lacaille.

Hodge 301 är en annan stjärnhop i Tarantelnebulosan som är mycket äldre än andra och innehåller åtminstone 40 stjärnor som har exploderat som supernovor och spridit gas över hela området. Ett exempel på en supernovarest är superbubblan SNR N157B som omsluter den öppna stjärnhopen NGC 2060. Denna stjärnhopen upptäcktes först av den brittiske astronomen John Herschel år 1836 med hjälp av ett 47-centimeters reflektorteleskop vid Godahoppsudden i Sydafrika. På en plats i utkanterna av Tarantelnebulosan, nere till höger i bilden, kan man hitta resterna efter den välkända supernovan SN 1987A [1].

Till vänster om Tarantelnebulosan syns den ljusstarka stjärnhopen NGC 2100 som innehåller en strålande koncentration av blå stjärnor som omringas av röda stjärnor. Denna stjärnhop upptäcktes år 1826 av den skotske astronomen James Dunlop när han arbetade i Australien med ett självbyggt 23-centimeters reflektorteleskop.

I mitten av bilden syns stjärnhopen och emissionsnebulosan NGC 2074, ytterligare ett massivt stjärnbildande område som först upptäcktes av John Herschel. Om man tar en närmare titt kan man se en mörk sjöhästliknande stoftstruktur, den så kallade “sjöhästen i Stora magellanska molnet”. Detta är en gigantisk pelare rom är cirka 20 ljusår lång, nästan fyra gånger avståndet mellan solen och dess närmaste grannstjärna, Alfa Centauri. Strukturen är dock dömd till att försvinna inom de närmaste miljon åren allt eftersom fler stjärnor bildas i stjärnhoparna och deras ljus och vindar långsamt blåser bort stoftpelarna.

Denna bild var möjlig tack vare VTS:s specialdesignade 256-megapixelkamera OmegaCAM. Bilden skapades från OmegaCAM-bilder som togs genom fyra olika färgfilter, inklusive en avsedd att isolera den röda glöden från joniserat väte [2].

 

Noter

[1] SN 1987A var den första supernova som observerades med moderna teleskop och den mest ljusstarka sedan Keplers stjärna år 1604. SN 1987A var så intensiv att den blossade med kraften från 100 miljoner solar under flera månader efter att den upptäcktes den 23 februari 1987.

[2] Emissionslinjen H-alfa är en röd spektrallinje som skapas när elektroner inuti en väteatom förlorar energi. Detta händer i väte runt varma unga stjärnor när gasen joniseras av den intensiva ultravioletta strålningen och elektroner rekombinerar därefter med protoner för att återigen bilda atomer. Tack vare OmegaCAM:s förmåga att registrera ljus från denna linje kan astronomer karaktärisera fysiken hos gigantiska molekylmoln där nya stjärnor och planeter bildas.

 

Mer information

ESO är Europas främsta mellanstatliga samarbetsorgan för astronomisk forskning och med råge världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det har 15 medlemsländer: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop. VISTA arbetar i infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop och VST (VLT Survey Telescope) är det största teleskopet som konstruerats enbart för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO är en huvudpartner i ALMA, världens hittills största astronomiska projekt. Och på Cerro Armazones, nära Paranal, bygger ESO det extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

• Bilder på VLT Survey Telescope

Kontakter

Robert Cumming, kontaktperson för ESO:s utåtriktade verksamhet i Sverige
Onsala rymdobservatorium, Chalmers
Sverige
Tel: 0317725500
Mobil: 0704933114
E-post: robert.cumming@chalmers.se

Richard Hook
ESO Public Information Officer
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1816 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.