Pressmeddelande

Galaktiska hemligheter avslöjas i ny bild

25 oktober 2017

Otaliga galaxer tävlar om uppmärksamhet i den här jättebilden av Fornaxhopen i stjärnbilden Ugnen. Några av galaxerna är bara ljusprickar medan andra dominerar förgrunden, till exempel den linsformade galaxen NGC 1316. Denna välstuderade galax bär många spår – bågar, öglor och ringar – av ett turbulent förflutet. I denna häpnadsväckande djupa och detaljerade bilden, tagen med kartläggningsteleskopet VST, kan man även skymta talrika, ljussvaga källor och det bleka skenet från mellan galaxerna.

Bakom bilden ligger VLT Survey Telescope (VST) vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile och dess exceptionella förmågor inom kartläggning av himlen. Här får vi en detaljrik inblick i hemligheterna hos de ljusstarka medlemmarna i Fornaxhopen, en Vintergatans närmaste galaxhopar, och även den mest välbefolkade. Denna 2,3-gigapixelbild är en av de största som ESO publicerat hittills.

Hopens kanske mest fascinerande medlem är NGC 1316, en galax med en händelserik historia som bildades genom sammanslagningen av flera mindre galaxer.  Gravitationens förvrängningar i dess äventyrliga förflutna har lämnat sina spår på denna linsgalax [1]. Det stjärnfyllda yttre skalets vidsträckta krusningar, slingor och bågar observerades först under 1970-talet. Dagens astronomer studerar de finare detaljerna i den ovanliga strukturen hos NGC 1316 genom att kombinera datorberäkningar och observationer med den senaste teleskopstekniken.

Sammanslagningarna som bildade NGC 1316 ledde till ett tillflöde av gas som blir bränsle till ett exotiskt astrofysikaliskt objekt i dess centrum: ett supermassivt svart hål med en massa på uppskattningsvis 150 miljoner gånger solens. Detta kosmiska monster växer tack vare materia som faller in från omgivningen, vilket i sin tur ger upphov till enormt kraftfulla strålar av högenergiska partiklar. Strålarna skapar också de gigantiska loberna som kännetecknar en radiogalax; NGC 1316 är himlens fjärde ljusstarkaste radiokälla.

I NGC 1316 har registrerats också fyra viktiga astrofysikaliska händelser: supernovor av typ Ia. På grund av dessa supernovors pålitliga ljusstyrkor [2] kan de användas för att mäta avståndet till deras värdgalaxer; i detta fallet 60 miljoner ljusår. Sådana “standardljus” är mycket eftertraktade av astronomer eftersom de är utmärkta verktyg för att säkert mäta avståndet till avlägsna objekt. De spelade en viktig roll i den banbrytande upptäckten att vårt universum expanderar i en accelerande takt.

Bilden togs av VST vid ESO:s Paranalobservatorium som en del av det omfattande kartläggningsprojektet Fornax Deep Survey, som gör många djupa observationer av galaxhopen. Forskarlaget, som leds av Enrichetta Iodice vid INAF:s Osservatorio di Capodimonte, Neapel, Italien, har tidigare observerat detta område med VST och upptäckte en ljussvag brygga av ljus mellan NGC 1399 och den mindre galaxen NGC 1387 (eso1612). VST utformades speciellt för att utföra storskaliga kartläggningar av himlen. Med dess enorma korrigerade synvinkel och specifikt utformade 256-megapixelkamera, OmegaCAM, kan VST snabbt ta djupa bilder av större områden av himlen. De större teleskopen, till exempel ESO:s Very Large Telescope (VLT), kan senare utforska de individuella objekten i detalj.

Noter

[1] Linsgalaxer eller linsformade galaxer har en form som ligger mellan diffusa elliptiska galaxer och de mer välkända spiralgalaxerna som till exempel Vintergatan.

[2] Eftersom denna radiokälla är den ljusaste i stjärnbilden Ugnen, Fornax på latin, har den också fått benämningen Fornax A.

[3] En supernova av typ Ia uppstår i en dubbelstjärna där den ena stjärnan, en vit dvärg, ökar i massa tack vare överföring av massa från den andra stjärnan. När temperaturen är tillräckligt hög för att kärnfusion med kol kan börja påbörjas en kortvarig kedjereaktion som slutar i att en enormt mängd av energi kastas ut: en supernovaexplosion. Supernovan sker alltid när stjärnan nått en specifik massa, känd som Chandrasekhargränsen, vilket ger en nästan identisk explosion varje gång. Att typ Ia supernovor är så lika varandra gör att astronomer kan använda dessa kataklysmiska händelser för att mäta avstånd.

Mer information

Denna forskning presenteras i artikeln “The Fornax Deep Survey with VST. II. Fornax A: A Two-phase Assembly Caught in the Act” av E. Iodice m. fl., i tidskriften Astrophysical Journal.

Forskarlaget består av E. Iodice (INAF – Astronomical Observatory of Capodimonte, Italien), M. Spavone (Astronomical Observatory of Capodimonte, Italien), M. Capaccioli (University of Naples, Italien), R. F. Peletier (Kapteyn Astronomical Institute, University of Groningen, The Nederländerna), T. Richtler (Universidad de Concepción, Chile), M. Hilker (ESO, Garching, Tyskland), S. Mieske (ESO, Chile), L. Limatola (INAF – Astronomical Observatory of Capodimonte, Italien), A. Grado (INAF – Astronomical Observatory of Capodimonte, Italien), N.R. Napolitano (INAF – Astronomical Observatory of Capodimonte, Italien), M. Cantiello (INAF – Astronomical Observatory of Teramo, Italien), R. D’Abrusco (Smithsonian Astrophysical Observatory/Chandra X-ray Center, USA), M. Paolillo (University of Naples, Italy), A. Venhola (University of Oulu, Finland), T. Lisker (Zentrum für Astronomie der Universität Heidelberg, Tyskland), G. Van de Ven (Max Planck Institute for Astronomy, Tyskland), J. Falcon-Barroso (Instituto de Astrofísica de Canarias, Spanien) och P. Schipani (Astronomical Observatory of Capodimonte, Italien).

ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 16 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop. VISTA arbetar i infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop och VST (VLT Survey Telescope) är det största teleskopet som konstruerats enbart för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO är en huvudpartner i ALMA, världens hittills största astronomiska projekt. Och på Cerro Armazones, nära Paranal, bygger ESO det europeiska extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

●       Forskningsartikeln

●       Bilder på VLT Survey Telescope

Kontakter

Enrichetta Iodice
INAF – Osservatorio Astronomico di Capodimonte
Napoli, Italy
Tel: +39 0815575546
E-post: iodice@na.astro.it

Richard Hook
ESO Public Information Officer
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Johan Warell (Presskontakt för Sverige)
ESO:s nätverk för vetenskaplig kommunikation
Skurup, Sverige
Tel: +46-706-494731
E-post: eson-sweden@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1734 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.